Jag har autismspektrum störning och add. Man ska då inte säga att livet är lätt för det är det inte. Och jag är sjukt stolt över Daniel som orkar leva tillsammans med mig. För det är humörsvängingar, temprament, panik/ångest,  missförstånd, depressioner. Ja det är väl bara lite av som han får stå ut med. Men han säger att han älskar mig lika mycket för det ändå. Men det är bara det dåliga som jag tog fram nu. Sen finns det en del fina, söta sidor hos mig med. Det är inte bara det negativa men ska höja upp. Är väl bättre att höja upp de ljusa och positiva om en. Hm. Vad kan det positiva om mig vara då... Fuck jag kommer inte på något. Illa illa. Får nog ta och fundera lite, eller till och med be moderna min om att lägga fram lite ljusa sidor eller fråga Daniel...hm... Fundera först och fråga sen...
Jag är mig själv. Och det är inget som går att ändra på. Jag kan faktiskt inte rå för min sjukdom. Vet en och annat plus många till som inte klarar av att umgås med mig eller som inte kan förstå vissa saker. Och som sen också tror att jag spelar på min sjukdom. Sry svenska folket. Jag spelar inte på något, eller jo på sätt och vis men det jag spelar på spelar all andra också på. Livet, för livet är väll ett sorts spel? Eller är jag helt ute och trampar på djupt vatten? Att försöka leva är ett sorts spel kan jag tycka, vi är ju ibland och trampar på den röda tunna linjen på att falla över. Jag är mig själv och det kan ingen ändra på. Take it ore leave!



Idagens läge så äter jag medeciner var dag för att hålla humöret så jämt som möjligt. Och det funkar faktiskt bra. Tar längre tid mellan gångerna då jag faller ner i den djupa gropen som är så jobbigt att ta sig ur. Har fått gå en rätt lång väg för att komma dit jag befinner mig i dag. Har inte varit så jäkla lätt. Mycket tårar och häftigt temprament och tjurigheter...men nu...nu så är läget faktiskt stabilt.
Självskadebeteendena har försvunnet. Tankarna finns där tyvärr men gör aldrig något.
Mitt så kallade nya liv har räddat mig från mitt "förra" liv kan man säga. Daniel och barnen har lyft upp mig. Mina Flickor finns hos mig 27i7. Mamma och mina 2 syskon accepterar mig för den jag är (tror till och med att jag börjar vinna deras förtroende igen). Livet är på rätt väg och det känns sjukt bra.
Det har tagit rätt lång tid för mig själv att bara inse och acceptera min sjukdom. Börjar komma till den ljusa sidan nu där jag gillar läger och lever livet som alla andra (fast på mitt sätt, typ).








Att leva med diagnos eller att ha diagnos är inte så lätt alla gånger. Ingen person är den andra lik. Alla är vi olika, tacka fan själv för att vi är det! Men sen kan man fråga sig vem är egentligen normal? Finns det någon som är normal? Vad är normal? Dumma frågor kanske, men min mamma säger att det inte finns dumma frågor... Tror faktiskt att det är så att Alla har någon form av diagnos. Finns ingen som är helt "Frisk" eller vad man nu ska säga.. Det är i alla fall det jag anser. Det kanske är så att jag och alla andra som har diagnos är dom som är Friska och Normala. Medans dom som är odiagnotiserade är "sjuka" och "onormala". Sug på den tanken ni, och säg mig sen vad du/ni tänker...

---

Stämpla mig inte nu bara för att jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle. Men jag lovar er att jag är lika mycket värd som alla andra.